Vår alldeles egna hejarklack

Förra sommaren berättade en av mina vänner den glädjande nyheten att hon var gravid. Bara några veckor senare får jag ett sms av samma vän som sa att hon behövde träffas och prata. Vi bestämde träff någon dag senare. Jag gav mig ut på en av mina löparrundor och mina tankar gick till min väns sms och jag funderade på vad hon ville prata om. Fråga mig inte varför men tanken slog mig att hon kanske hade fått missfall och jag började därför fundera på hur jag skulle kunna trösta henne. Jag har själv haft ett missfall. Som ett gensvar på dessa tankar hör jag Herren viska klart och tydligt i mitt inre: ”Er Josua har redan intagit sitt land. Han är hos mig”. Jag visste direkt att Herren talade om mitt missfall. Under alla år vi som bad att Gud skulle välsigna oss med barn, pratade Marcus och jag om att om vi skulle få en son, skulle vi döpa honom till Josua. Där på den enkla grusvägen på landet i Sävsjö, lagom svettig och iklädd löparkläder (vår Gud är verkligen inte religiös), gav Herren mig ett av mina starkaste och dyrbaraste tilltal. Som du kanske redan gissat översvämmades mina ögon med tårar. Men det var inte tårar av sorg och saknad, utan av tacksamhet. Tacksamhet för att vi har en son i himlen. Tacksamhet att Gud berättade det för mig. Tacksamhet att han väntar på oss och att vi en dag kommer att få möta honom.

Min längtan att få uppmuntra min vän (som tack och lov inte alls skulle berätta att hon hade fått missfall), ledde istället till en stor uppmuntran för mig. Och nu också för alla er som varit med om samma sak. Till alla er dyrbara kvinnor som läser detta: Du har inte förlorat ett barn, du har bara fått vänta lite längre innan du får hålla det i din famn. Du har inte förlorat ett barn utan din himmelska hejarklack har vuxit.

Hebreerbrevet 12:1 säger de välkända orden: ”När vi alltså har en så stor sky av vittnen omkring oss…”, vilket jag tolkar som människor som gått före och som nu hejar på oss. Vi har alla en hejarklack. Många har pojkar och flickor som av olika anledningar inte växte till som de skulle och som inte fick födas och leva ut sitt Gudagivna syfte här på jorden. Vissa har vänner, föräldrar eller syskon som inte fick leva ett fullgånget liv, utan fick pga sjukdom, olyckor eller andra anledningar avsluta sina liv alldeles för tidigt. Och alla har vi förmodligen mor- och farföräldrar som fick leva ett fullt och gott liv men som nu har fått gått före. Alla dessa hejar nu på oss tills vi möts i himlen en dag.

När vi går igenom tuffa tider är det okej att vara ledsen och gråta. Det är sunt att sörja. Det är en tid då andra får betjäna oss och det är okej att lägga ner vad vi brukar göra och bara vara. Allt har sin tid. Men när den tuffa tiden är över behöver vi resa på oss, skaka av oss ledsamheten och gå vidare. Låt oss inte stanna kvar och fastna i ”offermentalitet” långt efter vi är ute på andra sidan tunneln. Låt oss istället göra som Paulus säger: ”Bröder (och systrar), jag menar inte att jag redan har gripit det, men ett gör jag: jag glömmer det som ligger bakom och sträcker mig mot det som ligger framför” (Fil 3:13).

Vi har alla ett lopp, ett gudagivet uppdrag att fullfölja här på jorden. Människor väntar på att bli berörda, uppmuntrade och förvandlade av Jesus. Det kan de bara bli när du och jag glömmer det som är bakom, lägger av oss allt som tynger, inklusive den sorg och besvikelse som kan komma när livet inte riktigt blir som vi har tänkt eller planerat. Människor kan bara bli förvandlade om vi väljer att sträcka oss mot och satsa på det som ligger framför. Slut dina ögon och föreställ dig, om så bara för en kort stund, alla de som är där bara för att heja på dig. Och när vi då har en sådan härlig hejarklack, ”låt oss då lägga bort allt som tynger, och särskilt synden som snärjer oss så hårt, och löpa uthålligt i det lopp som vi har framför oss.” (Hebr 12:1)