Vår dramatiska Indienresa

Händelsen uppmärksammades först av Expressen och sedan av tidningen Dagen som även nämnde paret vid namn. Nu träder paret fram och berättar om den dramatiska händelsen.

– Det var det tuffaste vi varit med om under våra 20 år som missionärer, säger paret i en exklusiv intervju med Världen idag.

De befann sig i Indien för att under två veckor hålla tre stora evangelisationskampanjer och lika många ledarkonferenser för indiska ledare. Efter en lyckad kampanj i delstaten West Bengal flög paret vidare österut, till delstaten Assam.

– Här kom vi till en liten landsbygdsort, omgiven av flera teplantager. Det var ganska charmigt, med vackra vyer. Det kändes jättebra och vi var i ett lyckorus efter den första lyckade kampanjen där vi hade fått vinna drygt 6 000 människor för Jesus och många hade blivit helade och andedöpta, berättar Marcus Bloom. Förväntan var stor och många hade mött upp för att delta i mötena.

– Det var fullsmockat med folk, hunger efter Gud och längtan, berättar Hanna Bloom som predikade första dagen på konferensen.

Utan att någon kände till det fanns en civilklädd polis med filmkamera i samlingen.

– Jag såg honom men jag tänkte att det är ju många som filmar oss när vi predikar så vi tänkte inte på det, förklarar Hanna.

Det visade sig senare att polisen sökte bevis för att paret bröt mot visumlagen då de predikade evangelium med ett turistvisum.

Paret betonar att turistvisum är det enda som Indien utfärdar och därmed tvingas man ta den här risken om man ska predika evangeliet.

Tidigt nästa morgon knackade det på dörren och då stod de båda huvudkoordinatorer i kampanjen utanför.

– De såg lite skärrade ut och berättade att vi kallats att inställa oss på poliskontoret klockan 8.30. Väl på polisstationen insåg de att det var fullt allvar.

– Det här var inte fråga om någon trevlig social visit, de hade onda avsikter, förklarar Marcus Bloom och beskriver en otäck och hatisk stämning mot dem och den svenska kvinna som också fanns med i det svenska teamet.

Tiden gick utan att de fick någon riktig information om varför de gripits.

– Vi fick inget vatten och ingen mat på hela dagen, säger Marcus. Paret korsförhördes i olika förhörsrum. Till råga på allt var detta deras 20-åriga bröllopsdag, något de även nämnde för högste förhörsledaren.

– Vi försökte spela på deras känslor, säger Hanna och berättar att det inte gav någon effekt.

Det som bekymrade dem mest var dock att deras möjlighet att återvända till Indien och predika nu skulle tas ifrån dem. Paret har gjort missionsresor dit i 20 år och de har ett omfattande nätverk i landet.

Samtidigt hade ett par hundra kristna börjat samlas på gatan utanför polisstationen. Det var människor som deltog i den pågående konferensen och de hade kommit dit för att stötta det svenska teamet.

– Polisgården var full av kristna från vår konferens. De bad, vissa grät och de protesterade mot polisen, berättar paret om det överväldigande stödet från de troende.

– Det bara kokade i atmosfären, säger Marcus.

Händelsen fick stor uppmärksamhet och kablades även ut på nationell tv. På ett klipp ser man hur paret Bloom förs ut från polisstationen för att transporteras vidare till domstolen.

De ser matta och allvarliga ut men möts av alla de hundratals kristna syskonen.

På plats i domstolsbyggnaden mötte svenskarna en annan polischef, ditsänd från delstatens näst största stad:

”Vad har ni begått för brott eftersom ni ska till fängelse?” sade han enligt paret Bloom.

Polischefen förklarade att de hade förberett en cell för natten till svenskarna och att han hade kommit dit för att föra dem till fängelset, berättar paret.

De fick också veta att domaren redan hade fattat sitt beslut och att de var dömda till fängelse. Vi blev helt chockade, berättar Marcus.

– Det var inte fruktan vi upplevde men ändå en stark inre bön: Gud, gör oss redo för vad som väntar, förklarar Hanna Bloom.

I det här läget inträffade en plötslig scenförändring. Marcus Bloom kallades personligen in till domaren och där fanns även polischefen.

– Han sa till mig att den indiska och svenska ambassaden hade pratat och kommit överens. Eftersom detta är första gången ni blir påkomna så ska ni inte få fängelse och ni döms att betala 500 dollar per person i böter för ert brott.

– Jag blev tårögd och kände: Gud, tack att du hjälper.

Med tårar i ögonen gick Marcus för att dela de goda nyheterna med Hanna och den tredje teamvännen.

– Vi tänkte först att nu blir det väl fängelse i ett år, säger Hanna Bloom och berättar med ett skratt om den stora lättnaden när de insåg att det handlade om goda nyheter.

Efter det friande beskedet fördes de av polis tillbaka till det gästhus där de bodde. Där vakade polisen i entrén hela natten fram till morgonen då svenskarna fördes av polis till den stad där flygplatsen finns.

– Vi deporterades ut ur landet, säger Hanna.

Trots att paret fick lämna landet så genomfördes alla de möten som ingick i kampanjplanerna.

– Detta är goda nyheter. Alla möten har blivit av och många tusentals har blivit frälsta och helade, säger Marcus.

– I förföljelsens kölvatten har Guds rike gått framåt, skörden har bärgats, evangeliet har gått ut, framhåller han triumferande och djupt tacksam.

Hanna berättar om ett bibelord som kom till paret som en tröst dagen efter förhören när de visste att de var fria. Det var från Romarbrevet 8:33 och orden var: ”Vem kan anklaga Guds utvalda, Gud är den som frikänner”.

– Det bara exploderade i vårt inre. Vi kände, okej Gud, det är du som har verkat. Även om vi var anklagade – och vi var ju faktiskt skyldiga också – så är Gud den som frikänner.

De betonar att de inte är ute efter att bryta lagar. Samtidigt framhåller paret att det finns ett starkt förtryck med många totalitära och ”antikristliga” regimer i Asien.

– De gör lagar för att stoppa evangeliet.

Paret Bloom uttrycker stor tacksamhet till alla troende som stått med och bett för dem.

– Detta har varit den tuffaste prövningen under vårt 20-åriga missionsarbete. Vi vill bara tacka för alla som ber för oss framöver. Detta går ju inte över på en dag utan vi förtröstar nu på Herren att han ska öppna sina dörrar för oss framöver.

– Det var tuff en upplevelse, men Gud är så god, han vet precis och han är verkligen med i allt, säger Hanna.

– Vi kände oss verkligen burna av Gud rakt igenom genom allt. Även om många tankar snurrade så visste vi att Gud har kontrollen, vi behöver aldrig frukta något. Hanna medger att det var en otäck upplevelse. Samtidigt menar hon att de inte ångrar något.

– Vi skulle ha gjort samma sak igen. Det är så här vi måste göra för att nå ut med evangelium, säger hon.